Jag kommer att sakna…


Jag kommer att sakna massajernas ihärdiga sång någon stans ute i den mörka natten. Jag kommer att sakna den sjärnklara, knivskarpa natthimlen. Jag kommer att sakna människorna som fyller vägsträckorna jag avverkar med liv och rörelse… Mannen som kör ett jättelass med annanasser på en träkärra, kvinnan som sitter vid vägkanten och grillar majskolvar, barnen i sina skoluniformer påväg hem ifrån skolan och killen som säljer strumpor och går med sin stora trave på huvudet.

Jag kommer också att sakna den varma solen som gärna lyser på oss, och de ljumma kvällarna, doften av änglatrumpeten och det första regnet som kommer, de vackra böljande landskapen med alla sina färger, Mt Meru som står som en vacker kuliss varhelst i Arusha man befinner sig, de solmogna tropiska frukterna i en fruktsallad och de fascinerande djuren förstås… Den lilla söta kameleonten som överraskar mig på grusgången när jag går hem för att äta lunch, den nyfikna apan som betraktar oss när vi betraktar den, de ståtliga girafferna som vandrar runt oss när vi är på utflykt på steppen och förstås alla djur vi fått njuta av i Tanzanias nationalparker!

Jag kommer också att sakna alla härliga, trevliga och glada människor vi lärt känna. Arbetskamrater, våra anställda, grindvakten som alltid hejar glatt, elever, barnen i skolan, deras föräldrar och våra trevliga grannar.

Jag kommer att sakna den ständiga påminnelsen om att inget är omöjligt! Igen och igen blir jag påmind om det. Tex när jag möter en cyklist med fem backar dricka staplade på pakethållaren, eller han på den skumpiga vägen med ca en kubik ägg på pakethållaren eller när jag möter en moped med en soffa på pakethållaren och någon som sitter där! Jag tror att inte att bara jag i vår familj tar med den erfarenheten och lärdomen hem. Jag hoppas att våra barn förvarar dessa minnen nära till hands, för att kunna plocka fram när helst de kan komma till nytta för dem i livet.
(Då menar jag inte bokstavligen att de skall frakta soffor med hjälp av moped, men att med övertygelsen, jag kan, det går,  så kan man komma långt! )

Vad jag däremot inte kommer att sakna är de ständigt återkommande strömavbrotten, kackerlackorna som springer omkring i köket på natten, fukten och möglet som ställer till det när det gäller både min och Filippas hälsa, den allt för ofta väldigt dåliga och opålitliga internetuppkopplingen, den långa väntan som man oftast utsätts för när man bestämt möte… Jag kommer inte heller sakna det fina fina svarta lavadammet som letar sig in över allt.

Självklart ser jag fram emot att möta alla nära och kära där hemma, vara mammaledig med Svea i vårt rymliga hus och plocka äpplen och göra äpplepaj… Pyssla lite med företaget: Alderblad Film och Form och gå in i det nya kapitel som väntar vår familj. Men jag är säker på att tankarna kommer att flyga iväg tillbaka hit många gånger… och det får de gärna göra.

Men, vi har en hel månad kvar här! Barnen slutade skolan igår, nu har de avverkat sina två första år i en Engelskspråkig skola! De klarade sig med bravur! Vi har just avslutat en inspelningsvecka med 7 avsnitt till avklarade. De sista sju avsnitten (av totalt 26 halvtimmar ) kommer vi att spela in den första veckan i Juli, så än är det en hel del kvar för oss att göra;-) Familjen Lilja en av våra grannfamiljer, lämnade Habari Maalum i eftermiddag för återresa till Sverige efter tre år i Tanzania. Den andra svenska familjen, Kruse, kommer att åka hem om ett par dagar för en sommar hemma i Sverige efter ett år här. Så vår utmaning denna sista intensiva månad är att aktivera barnen som fått vinka adjö till sina kompisar och inte längre har någon skola på dagarna…

Filippa, vår klippa till storasyster vinkade vi av efter skolan igår då hon fick flyga till Holland med sin bästa klasskompis Roos. De skall tillbringa fem dagar i Holland, fem dagar i Sverige med farmor och farfar och sedan skall Filippa hälsa på mormor och morfar i Italien som firar 60 årsdag, 65 årsdag och 40 år som man och fru;-)

00.30… nu kommer Ulrik och Kevin hem, de har sett matchen mellan England och Sverige på TV på en klubb i närheten… Inget jubel…

Nu har masaaierna tystnat men Svea ropar, dags att amma!

God natt!

//Paula

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Jag kommer att sakna…

  1. Joanna André skriver:

    Vackert Paula.
    Vilket liv ni lever.

    Kram
    Joanna

    Gilla

  2. Lisette skriver:

    Härliga underbara Paula, vad fint du skriver! Man kan nästan känna dina intryck! Det är mycket att bevara i hjärtat tillsammans med dina tidigare upplevelser av Afrika!
    Det skall bli så roligt att hela familjen kommer tillbaka till Sverige om en månad!
    Kramisar till er alla

    Gilla

  3. Christina skriver:

    Åhhh, I feel you!!!
    Det finns en ständig längtan efter det du beskriver. Får ta det bästa ur de båda världarna helt enkelt
    Varmt välkomna hem!
    Många kramar Alice

    Gilla

  4. Jag har läst igenom alla inlägg på denna blogg och jag slutar inte beundras. Jag bläddrar bland vackra bilder, ler och längtar, om två månader får jag också uppleva det ni gör, ungefär! Jag ska, ensam som 17 åring, åka till Tanzania. Men för att vara volontär på ett barnhem! Kan inte annat än att drömma ytterligare när du ger så fina bilder! 🙂

    Vilket fantastiskt liv du lever, ta vara på det och ta hand om dig! :))

    Kramar

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s